Helsingborgs-Posten – 17 juli 1866, sida 3

mått, en puls som hos en feberpatient och delirium tremens, räckande fram ljusstaken då man tumlade upp för trapporna till sitt sofrum. Men tiderna förändras, och det gick tillbaka för Hvita kljorten. Egaren stridde emot så godt han kunde, men förgäfves. Diligenserna försvunno från Noddington den ene efter den andre, och llvita Hjortens gäster försvunno med dem. Likasom den af vargar förföljde resanden kastar än ett än ett annat till rofdjuren glad att till sist slippa undan med lifvet, så bragte värden på Hvita Hjorten, då sattigdomen blef alltmera närgången, det ena offret efter det andra. Han inskränkte sitt hushåll, stängde sina stallar visade bort den massa snyltgäster, som i de gada dagarne bidragit att sätta lif i spelet, han han ombildade husets båda flyglar till privatvåningar som han hyrde bort och behöll endast den mellersta delen af byggnaden till gästgifvari, hoppandes med dessa offer kunna blidka det grymma ödet. Men hoppet slog felt; det gick alltjemt uttör för honom, och om aftonen på den dag, då dena sista deligensen för sista gången körde genom Nod lington, hängde sig värden på Hvita Hjorten-. (Forts.)