Helsingborgs-Posten – 17 juli 1866, sida 2

tänkte jag. D in a symtomer känner jag redan utantill: böjelse för gammalt öl, som stiger dig åt hufvudet, en besynnerlig tryckning i underlifvet efter måltiderna, dåsighet, svindel efter femte toddyn om affonen, besvärad andedrägt och allmän slöhet, det känner jag, som sagdt, alltihop. I tankarne föreskref jag honom redan en midicin, som han skulle taga hvar afton innan han gick till sängs och som skulle vara ytterst tjenlig för hans konstitution. Det tjenar till intet att begagna många omsvep med en slö man, för att förbereda honom på ett vigtigt meddelande; säg honom rent ut hvad du har på hjertat och gif det tid att rikligt sjunka till botten i hans förständskista. Antydningar och förberedelser äro i sådana fall endast tidspillan. Om dina underrättelser äro af en mycket öfverraskande natur och han i följd af dem får ett appoplektiskt anfall är ju mindre lyckligt; men i grund och botten är sådant ju mera hans affär än din. Det bästa du i sådant fall kan göra än att sända bud till närmaste läkare. I närvarande fall, d. v. s. i händelse värden på Röda Lejonet skulle få slag, voro jag den närmaste läkaren. Jag gjorde mig derföre inga betänkligheter vid att säga honom rent ut, att jag kommit till Noddington för att nedsätta mig der som läkare och apothekare, och jag dröjde derefter, för att iakttaga verkan på honom af mitt meddelande; för all säkerhets skull stack jag handen i fickan för att hafva mitt bestick i beredskap i händelse af behof. Han sände mig:en mörk blick från sina talgiga ögon, skrufvade sig i några minuter på stolen och utsände derefter från siu mages innersta — liksom hade han hemtat upp en bu