Helsingborgs-Posten – 17 juli 1866, sida 2

dington. Utsigterna äro alltså icke så galna an dock ! Noddington bestod endast af två långa gator med större eller mindre mellanrum emellan husen, nemligen storgatan och tvärgatan, som skuro hvarandra i rät vinkel; der båda gatorna korsade hvarandra stod ett i sten hugget marknadskors. Nära intill låg gästgifvaregärden -Röda lejonet-, der jag tog in. Jag slog i disken med min käpp, jag ropade jag sparkade på åtskilliga dörrar men förgäfves Lejonet sof uppenbart hårdt och var icke lätt att väcka, det syntes icke halva fattat möjligheten af att en tillfällig gäst kunde anlända. Jag skrek åter: Halloh! Kypare! och ropade derpå, af fruktan för att hafva förnärmat någon med en högtidlig, djup basröst. Finnes ingen derinne? Jag började jemföra mig sjelf med Jago, som i första scenen af Otheilo kallar på Brabantid, och gladde mig åt att vara i besittning af en dramatisk talang, om hvilken jag förut icke haft någon aning, då en tjock rödbrusig karl, med ett högst förnärmadt utseende blef synlig. Han var synbarligen icke rått nöjd med, att jag tagit lejonet på ordet och blindt satt min lit till skyltets löfte om god betjening och förplägning för menniskor och hästar. Omsider lät han dock förmå sig att gifva mig några förfriskningar i form af litet skarp ost, som brände förfärligt på tungan, litet torri bröd och något ale, som skulle varit en god dryck, om det haft litet mor styrka och varit litet mindre surt. Värden var en stor, blossande röd man med slö blick låg panna och minst tredubbel haka. Dig för jag nog snart i mina böcker, käre vän,