— Adjö! Danfösen gjorde fin bästa nigning för pyvernös ren och aflägsnar 2 fig. oo Tet är en bra frida, — fate guvernören, när ban såg rörren s:ängas efter henne. Dansöferna äro just icke kända för någon förs tele tysilåtenhet; ware fig genom henne eller gnvernören, nog af, hennes besök och orsaken till detsamma blef känd. Följande afton dansade hon också. Salonen mar öfwerfylld ända till trängsel. Rirån gick upp; aldrig hare det warit så tyst i en salon, man hade kunnat höra en fluga surra; sörsta tenoren od primaronnan angrepos af den wärsta theaterjalousi, ty de wisste att det icke gälde dem. Mycket rätt, vet sjöngs, men derpå gaf man ide akt. Tst! Nu spelade mnsilen upp till balletten, dansösen swäfwate fram, ret märkwärdiga paseet gjordes med djerfhet och utfördes med stor säterhet. Aps plåderna börjate och midt i dem nedföll på scenen en magnefik bonquet, som war omlindad met ett ault och swart band — d. w. s. de österrikiska färgerna. Dansösen efterkom auvernörens befallz ningar, rusade fram, störtade sig öfwer bouqueten och lik en panter, då han sliter sitt byte i stycken, söntertrampare hon med fina små miga fötter rens samma, sparkade blommorna hit och dit och börs jade att riswa i stycken tet olycksaliga gnla och swarta bandet. Appläderna blefwo allt lifligare, man rent af wrålare af förtjasning i salonen, hela huset skakades och man fruktade att det skulle störta tillsamman. Elntligen anlände wakt, fom med wåld måste rycka bandet från dansösen, hwilfen, i det hon efterkom gurernörens befallningar, gaf luft ät en politisk demonstration.