Hwarjehanda. Ett theatralistt-politistt uppträde. Alexander Dumas berättar i den italienska korrespondens, som han redigerar för Aveniv National, följande his storia: När jag for tillbaka från Benevig, passerade jag genom Verona och fann att theatern der war tillsluten. Snart fick jag weta, att detta ej war till följd af brist på folk, utan af ett uppträre, fom egt rum wid den sista representationeu. Suz ken förhöll sig sälunda: J Verona fanns en ung dansös från norra Jtalien, som war särdeles omtyckt och firad. Jag kunde nämna hennes nanut, men min indviffretion skulle funna skada det stackars barnet. J Italien hafwa alla fruntimmer, om de ocdji äro dansöser, fin opinion; den ifrågawarande war känd fem if: rig anhängare af Garibaldi och enhetsprincipen. Hon hade ända fevan hon blef engagerad rönt bi fall, men aldrig warit föremål för fanatism. Men en dag hade hon utwecklat stor skicklighet och öfwerwunnit en choreografisk swårighet, hwarför hon erhöll till belöning en bouquet, omlindad med ett trefärgadt band, rödt, hwitt och grönt. Dans sösen, fom war länslig för en sätdan hyllning, störtar fram, tar upp bonuquetten och börjar att kyssa, ide blommorna, utan bandet, fom omslöt dem, och beswarar publikens wänlighet genom uppe repade nigningar. Applåderna tilltogo och öfwers gingo slutligen till fanatism. Men lifom allt har ett flint här i werlden, få upphörde äfwen aps plårerna, pjesen slutade och ricån föll. Innan ridån föll, hade dansösen blifwit kallad till guvernören — fom naturligtvis war öfterrikare. Den arma flidan, fom ide wisste hwad som wäntade henne, inträdde med högburet hufwud, förs litande fig på jin oskuld. — AH, det är ni, mamsell! — utropade guvers nören, när han fick je henne. — Hwad gjorde ni i går? — J går på morgonen, på vagen eller på af tonen? — J går afton! — Jag danfare fom manligt, nådig herre. — Oc) till och med bättre än manligt, ty ni erhöll en bouquet. — Puolifen i Verona är mycket god, nädig herre. — Och ni är mydet tacksam, alltför tacksam. — Ja wet inte hwad ni menar. — Nå, nigningarna för parterren och kyssandet af benaucten — Nårig herre, det är ett bruk att, när en dansös applåderas, hon niger och när hon får en bouquet, skall hon trycka den till sitt hjerta eller kyssa den. Wår balettmästare lär oss till och med att niga, upptaga och med grace kyssa bouqueten. — Det är bra, sök att glömma den der delen af er lärares underwisning. — Men om jag ännu en gång skulle få en bous quet? — AH, man ffall inte fafta flera. — Men, nådig herre, om retta omöjliga skulle inträffa, hwad skall jag då göra? — Jo, i stället för att niga, i stället för att upptaga beuqueten och i stället för att med bhänförelse kyssa den fom ni gjort, få ffall ni stynda fram och trampa den under era fötter. — Det är bra, nådig herre, jag skall ställa mig era befallningar till efterrättelfe (— Och det skall bekomma er wil.