lugn; gif mig din hand att jag får trycka den, det gor mig så god — Gud vare Ton nu börjar du tillfriskna! Tag min arm och låtom oss så smått återvända till staden. Hör på, grefvinnan Bri ..... — Nej, uttala icke hennes namn! Godt! grefvinnan är skön, förtjusande, det ar sannt; hon har en genomskinlig rosenhy, blixtrande ögon och azurblå såsom Genuabusten, koralläppar, perlländer, elfenbenshals, axlar nejslade. af kärleksguden, en vext, åh! en vext! jag känner icke mer än en qvinna, som har en sådan vext som hon: det är din venetianske vän Titians Venus. Hvad henneförstånd hennes hjertas och själs egenskaper beträffar, så har du alldrig talat med mig derom, jag ser alt du bryr dig ej om dem . . . Herilja mig 1 tinunar och jag skall skaffa dig en ny grelvinna Brignole. Åh! tyst, tyst! omöjligt! — Omöjligt! jag skall gifva dig en bättre än gresvinnan Bri rignole . Jag, jag har förlorat nuli palais, må man gifva mig ett vackrare och jag skall på min signors ära genast trösta mig! Godt, du småler: vi börja således befinna oss bättre. Bry dig ej om lärkorna som drilla och naturen som hanar dig: var förnuftig. Nin vän, alla Italiens grefvinnor äro icke värda så mycket som det blod, som nyss runnit ur dina artislådror. — Men, låt höra, om hvilken annan qvinna talar du? — Välsignad vare Notre-DameduRemede som bor på den gata, dit vi nu gå! Vi äro