han var ännu mycket svag och blek. Grefve drignole bad Van-Dyck komma till sitt palats. — Det var högst besynnerligt, sade målaren, hvad kan grefven vilja mig? .. han känner mig icke, har aldrig sett mig. — Du måste gå dit och höra efter, sade Pallavicini. Vill du att jag skall följa med dig? — Ja visst, jag går icke dit ensam ... . det är kanske något infernaliskt för:ät. Grefven har kanske dragit misstankar . .. . . Fort, fort till palatset Durazzo. — Det är dock förargligt; jag fructar för ett recidiv för dig ..... du får återse henne och ...... — Henne, återse henne? aldrig! aldrig! Ja skall endast se grefven ... Jag behöfver endast träffa grefven och återse henne! Jag skulle dö inför henne af blygsel, svartsjuka, förtviflan ... Kom .... — Du är ännu icke nog lugn att våga ett dylikt besök . . . Vi måste vänta tills i morgon eller i afton .... — Icke en minut ... — Så der ja! äro vi nu der igen .... — Ack, du känner mig icke! Det är förbi! säger jag dig: det är numera endast ett minne, en plågsam dröm ... Till Durazzo! — Låt oss gå! Vaa-Dyck hade klädt sig präktigt, men glansen af hans kostym kunde dock icke dölja det lidande och den sinnesrörelse, som stod tecknad hade stuckit handen till sin sårade arm i hans utseende; han var förskräckligt blek och gången, som han ansträngde sig att göra stadig, var vacklande såsom en konvalescents. Han inom sin jacka likasom för al gifva den ett stöd; den