bättre weta hwad som står på spel, och som icke oroas från Mantua, fortfarande skicka frista trup per till walplatsen från Verona, Peschiera och till och med från Rovigo. Ännu fortgår alltjemt striden med största förbittring. Generalerna Cugia och Pianelli bringa upprepade gånger fienden i förs wirring ech tillbakadriswå honom, oaktadt öterrikarne ftändigt föra frista trafter i striden. Sistori är emellertid icke så lycklig i Valeggio. Han twingas att uppgifwa staden. Lamarmora, som kl. 3 på eftermirdagen är i Goito, ser i allt detta ännu ingenting, som liknar ett större slag, och dock woro å italienarnes sida ej mindre än afrtelningar utaf 8 olifa divifioner, 8 batterier och några sqvadroner husarer och uhlaner i elden, som höllo stånd mot en fiendtlig styrta, som enligt fängarnes uppe gifter wärte från 60 till 80,000 man. De vis visioner, som woro förlagde uti och i tratten af Goito, hare kanhända warit tillräcklige att tillförsälra italienarne segern, men de kommo ej till de stridandes undjättning. Under tiden hade general Durando, hertigen af Aojta och prins Amadeus blifwit särare. Kl. 4 på eftermiddagen anfom en österritisk husarofficer som parlamentär till Vixio att erbjuda honom obehindradt tillbakatåg. Wänd Er om, herr öfmerjte, fade generalen, jom ide wille låta fienden fe några i granskapet befin:liga demonterade kanoner. Jag är general Vixio, bes fälhafware för T:ve divisionen i trerje armetären, oh jag förklarar vem, som sändt Eder, att jag aldrig antager ett dylift anbud, ja, jag försätrar Eder, att om det upprepas, skulle jag, om jag än läåge halfcöd, hafwa nog kraft qwar att låta skjuta Cder. Trots detta stolta swar hade italienarne recan lidit betydligt, isynnerhet war grenadierdivisionen Brignore illa åtgången. De öterrikiska kartescherna hare ästadkommit fruktanswärta före ödelser, en hel bataljon bersaglierer mar nästan jullständigt upprifwen. Då kom orcer om tillbatatåg. General Birio och prins Humbert skulle bes täcka detsamma. Det jåg ut som om österritarne blefwo förwånade öfwer sina fienders tillbafagående rörelse och fruktade för en krigslijt; i alla fall wågade de icke oroa de retirerande. Återtåget stedte i största ortning, det föreföll som om trups verna wände hem från en stor och tröttande manöver. Följande dagen såg jag på eftermiddagen de regementen, fom i Borghetto, Balto och Cere lunao bestått ven ärofulla striden. Jngen skulle funna tro att ret war densamma arme fom dagen förut oafbrutet från kl. 6 om morgonen till fl. 9 på aftonen warit i elden, oh som nu war på återse tåg. Memskapet wisske ide, hwarföre man lät dem gå tillbaka, officerarne wille eller kunde ej heller förstå det. Man hörde endast uttryck, wittnande om den djupaste förbittring mot Lamarmora, som genom sin owertsamhet och sitt misstrogna dröjsmål i Geito och Cerlango twungit armen att retirera. Måhända gör man likwäl generalen orätt, tanske egde han andra och högre motiver till sina åtgöranden. Kanske woro de från Garibaldi och Cialdini samtidigt ingångna unrerrättelserna icke ve bästa, i annat fall fan jag åtminitone ide förklara, hwarförc generalen-miniftern i frrigsrådet den 25:te i Cerlungo genomdref sin mening emot konungen och de öfriga generalerna, att hufwude awanteret skulle förläggas ännu längre titlbata, till ech med i Piacenzu. ännn i natt (den 26:te) tyckes samtlige kårer hafwa benynt ett i hög grad försigtigt återtåg; orsaken härtill är swår att fatta, då af alla armetårerna endast den första och den tredje warit i elden. Lamarmoras plan är utan twifwel den att förena alla armetärerna, deruti innefattadt äfwen Cialdinis, till en enda arme och först emellan Piacenza och Cremona ånyo börja på med dennas reorganisation. Det torde dock wara twifwelaktigt, huruwida ej Garibaldi skulle råta i fara genom denna tillbakagående rös relse. Man saknar alla underrättelser såwäl från honom fom Cialdini. Österrikarne å sin sida hafs wa ännn icke öfwerskridit Mincio, och de skola fannolikt afta fig för att göra bet. Förrän om tre weckor kan emellertid, om Lamarmoras plan stall utföras, ven italienska armsen, som har kämpat så tappert, swärligen blifwa i ftånd att ånyo gå of fenjivt tillwäga.