klostret och villan med alla sina profana vällustigheter. Van-Dyck tillslöt ögonen och slog sig för pannan. En lätt bris tillförde honom tonerna från de aflägsna melodierna af processionen, en bortdöende, lätt ohh i rymden renad refräng och ljuf för hans öra såsom ett italienskt ord, framhviskadt af den dyrkansvärda grefvinnan Brignole. Van-Dyck, med ett af smärta krossadt hjerta, uppsteg nu lisligt och grep sin värja, som hangde bredvid honom på en aloögren. Han nedgick derefter från spetsen af den härliga trädgården, brant såsom en pyramid, passerade bron, som låg emellan vindrusshacken och vägen till palatset, samt inträdde i galeriet, der han lemnat grefve Pallavicini. Galleriet var nu tomt. Van —Dyck nedlat sig hvarken att betrakta alsrescomälningarne af Perino di Vaga ej heller statyerna af Philippe Carlone; han folj de spåren elter processionen på den blomsterbeströdda vägen Saint Laurents prester hade längesedan ätervandt till kathedralen; massan hade återgätt till sina boningar; åtskilliga grupper stodo ännu qvar på place de Pannunciade, samtalande om dagens högtidlidhet. Då VanDyck passerade förbi hörde han grefvinnans namn uttalas med all den öfver hennes skönhet exalterade smittande hänryckning, som är så vanlig hos söderns folk. Han stadnage icke; natten var i annalkande ; han smög sig skyggt in på Strada Bolbi och en sista förskräcklig sinnesrörelse bemäkligade sig honom, då han såg palatset Durazzo illumineradt, flaggbehängdt, bekronadt af unga sköna damer på alla dess terrasser och på balkongen af dess båda luftiga