emot vattnet; brölloppsånger skallade från de nära vid stranden liggande galererna; det tycktes nästan som himmel, jord och haf förenat sig, för att med en jättechör helsa den unga makan som tindrade såsom en stjerna under marmorportiken till det härliga slottet Doria. Van-Dyck gick ur raden och begaf sig tillde ensliga trädgårdaroe, som amfiteatraliskt höja sig bakom slottet, åt samma håll der jättestatyen står. Här slog han sig ner för att lugnt öfvertänka huru han borde göra. Han älskade grefvinnan icke med en vanlig kärlek, utan med artistpassion: han älskade henne sedan två år, han hade sett denna sköna blomma spricka ut i palatset Tursi midt i bland citronträd och springvatten. Målaren hade intet att bjuda dessa genuesiska familjer, mäktigare än konungar. Han egde hvarken marmorpalats eller gallioner i hamnen, han hade således hällit sig i skuggan med hemligheten om sin kärlek. En enda menniska hade fått hans förtroende, detta var den ädle och högsinte grefve Pallavicini; han skulle gifvit Van-Dyck sin förmögenhet, men hans palats och hans präktiga Villa hade fullkomlig ruinerat honom. Festen, sångerna, klockorna menniskomassan skulle något hafva förstrött honom, men nu, då han i palatset Dorias vingård var isolerad från hela verlden, kände han i fullt mått vidden af sin passion. Han betraktade hafvet, ett sublimt skådespel, som ofta har sitt behag, men aldrig skänker någon tröst, han beskådade det härliga Genua, som låg så soljust på sina berg, i sån uttryckande sin fröjd, accompagnerad af eolsharpor, inneslutande uti sig det högtidligt dystra