slög med beundransvärd hastighet undan för vinden. Sedan allt hade blifvit så föranstaltadt, och det obekanta fartyget syntes vara efter oss, kom kaptenen åter ned och ville fortsätta sin beräitelse, men då var icke mera värdt att tänka derpå, emedan damerna hade börjat att omtala förskräckliga historier om algieriska korsarer. Befälhafvaren, som ej tyckte om dylika historier, lade sig oafklädd i allt lugn att sofva på sin madrassbädd, sedan han gifvit befallning, att man genast skulle väcka honom, ifall något ovanligt skulle hända. Jag höll damerna, som icke lade sig, sällskap. Jag måste tillstå, att jag icke var vid det bästa lynne, men ej derföre, att jag fruktade barbareskkorsarerne. De hade ju ofta sagt: Allah bevare oss från att vidröra något som tillhör hans son, den store Napoleont. I detta afseende var jag således lugn, men hvad de Engelska och Spanska beträffade, så var mitt lugn icke så fullständigt. Vid dagbräckningen gick kaptenen upp på däcket af vår brigg, som ännu lopp med samma hastighet, och det jagande skeppet syntes åter vid horizonten, styrande samma kurs som vi. Inemot kl. 8 blef vinden så håftig, att masterna böjde sig och dess knakande kom oss att frukta, det de skulle springa af. Man nödgades intaga några segel. Derefter nårmade sig det andra fartyget så betydligt, att det omkring kl. 11 f. m. var i vårt farvatten. Det var ett stort svartmåladt skepp af god byggnadsart, men hade helt och hållet utseendet af en korsar. Emellertid märktes i dess