Svag röst; då ni lagt tillhopa mina ögon, så sinner ni mitt testamente i min skrisbyrå. Jag hr der upptecknat min sista vilja; er, min vän hir jag uppdragit förmynderskapet för min dotter till dess hon nått myndiga år. Behåll den firmögenhet jag lemnar i er handel . . . Mitt hrn, tillade han och vände sig till Marie, som gåtande knäböjde vid sängfötterna, anse nu nin vän såsom din far . .. glöm aldrig, att, om jag dör hedrad och ansedd af alla, så är det honom jag har att tacka derför . . . lofva mig det, mitt barn. ÅJag lofvar det, min far, svarade hon under snyftningar. 4Farväl!. . . Marie; er hand, min vän. Karadec tryckte den döendes hand och vände bort sitt ansigte för att dölja de tårar, som strömmade öfver hans kinder. Mitt barn, Gud välsigne dig . . . . min dotter, kom till mitt hjerta .... Has:igt uppreste sig Marie för att kasta sig i sin fars armar . . . . han hade inslumrat i den eviga sömnen.