Förmyndare-Räkningen. (Forts. sr. n:o 74.) Nej, min herre, jag vill icke hafva något ... Jag har gjort min pligt, och jag är iillräkligt belönad genom den glädje ni känner i detta ögonblick Hermier gret och snyftade som ett barn: han ville tala, men orden dogo på hans läppar. Kaptenen betraktade honom med uttrycket af allden glädje han kände öfver att hafva räddat en hederlig man. -Åtminstone er hand i min! utropade Hermier. Af allt mitt hjerta! sOch nu ert namn, att jag må välsigna det hvarje dag i mitt lif.5 -Charles de Karadec; behagar ni följa mig; min båt väntar vid kajen för att föra oss ombord. Två limmar efter detta oförväntade besök inträdde Hermier med glädjesträlande ansigte i sin dotters rum och omfamnade henne med ömhet. På morgonen hade han betalt vexlar til! ett belopp af 600,000 francs, hvilka annars blifvit protesterade, om icke Kaptenen kommit. Karadec var en vacker karl, och hans drag hade på hafvet erhållit en manlighet, som utmärkt väl passade tll hnns 35 år. Härstammande från en adlig familj i Bretagne, som blifvit ruinerad under revolutionen, var han ensam i verl