tacksamhet, och med en tåärfylld blick på karadec, utropade hon: OO! min tar! ni har skäl att kalla honom er bäste van! Gråtande kastade hon sig i Kaptenens armar, och rörd öfver denna oskuldsfulla scen slöt han henne varmt till sitt bröst. sÄlven jag, min herre, återtog den unga flickan, äfven jag vill kalla er min vän. ÅJag vilie bedja er derom, svarade han; 4emellertid tackar jag er att ni förekommit mig. Ifrån denna dag lät Karadec ingen eftermiddag gå förbi, utan all språka med sin lilla vän. Då ögonblicket för hans afresa var inne, omfamnade han Marie ömt, tryckte Hermiers hand och sade honom farväl i en sinnesstämning, för upprörd att han skulle kunnat kufva den. Apropos, sade Hermier med förlägenhet, sedan er ankomst hafva vi icke talt om ert honorarium; jag har glömt att säga er, att ni var intresserad till halfparten i denna sista spekulation, hvarpå vinsten, som ni vet, är 200,000 francs. Karadec försökte att neka. ÅJag vill det! sade Hermier; Xoch nu min vän läs igenom denna handling, som jag låtit min notarie uppsätta; se efter om den konvenerar er; det fattas deri endast er underskrift. Havd! kompaniskap! utropade kaptenen med öfverraskning. -Ja . . . underteckna den .. jag ber er .. Men jag bör icke emottaga dessa vålgerningar, som jag icke förtjent, svarade Karadec. Det få vi sedan tala om . . . . Men om jag säger er, alt ni derigenom gör mig en tjenst, skall ni väl då tveka? 40! nej.