den, utan annan egendom än sitt sköldemärke och sitt mod, hvarmed han verkligen slösade. På Hermiersenträgna begäran, emottog han tillbude taf ett kuvert vid hans bord under den tid han behösde qvarstanna i Marseille, för att reparera åtskilliga sjöskador på sitt fartyg, innan han åter företog en ny expedition. Vid middagen hade kaptenen knappt inkommit i salongen, då Köpmannen lät kalla sin dotter. Marie dröjde icke att infinna sig. Naturen hade med slösande hand tilldelat detta barn alla de behag hennes tolf år kunde medgifva. Långa svarta lockar omgåfvo hennes sköna, något bleka ansigte, der mildhet och oskuld falade ur hvarje drag. Då Marie såg en obekant person sitta vid sin fars sida, stannade hon i dörren och helsade blygt Stig fram, mitt barn,4 sade fadren till henne; -Herrn här är ingen främling, utan vår bäste vän . . ., Jag har aldrig sett honom förr, svarade Marie och fåste på sjömannen blickar af nyfikenhet. Annu i går var jag okunnig om att jag hadn kapten Karadec att tacka för min heder och din framtid ..... Utom honom, min dotter, hade vi i detta ögonblick varit åtskiljda och bragta till tiggarstafven! Hvad säger ni, min gode far? frågade Marie med rörelse och nalkades ovilkorligt kaptenen; hvilken fara har ni då sväfvat i, att den herrn skulle kunnat rädda er derur? Hermier berättade i några få ord hvad som passerat. Maries ögon lyste af ett outsägligt uttryck af