Helsingborgs-Posten – 26 juni 1866, sida 3

största storlning. Ingen vill vara den förste at gå upp till den olychlige. Emedlertid blef det full dager och dörren förblifver tillsluten. Man klappar på — inte svar man häfvar, man lyssnar — intet ljud, intet buller låter höra sig, man klappar hårdare lörgäfves. Snystningar, tårar, tjut förduhblas Man måste fatta det beslutet att bryta upp dörren. Man får ändlligen upp den; då tycke man sig höra ett doft mumlande. En rysnins öofvergår alla: Leons beljent gär in. llan finner sin husbonde ligga alldeles pårlädd på sängen: han talar till honom, går fram till honom tar på den orörliga kroppen, känner den var: varm, samt sattar slutligen mod att skaka p honom och ropa honom i örat: herr Leon! Då vaknar her Leon, gnuggar sig i ögone och ser med förundran på de kringstående. Ic ke de, icke han veta om de skola tro sina eg na Ögon. Saken hade emellertid gått helt na turligt till: han hade tändt eld på cognaken lagt i socker, druckit ur allt ända till sista drop pan, lagat allt i ordning, men glömt blott e liten omständighet — att tända på kolen. Slut.