Helsingborgs-Posten – 23 juni 1866, sida 3

men någon sådan visade sig icke. Den unga slickan besann sig alldeles ensam i Paris, utan alt anhöriga, utan vänner, ulan beskydd och stöd; hvars enda arf var skulder, dem hon ej kunde betala, och förgåfves bad hon okända om arbete. detta den fattiges rikedom. Lasten, det är sannt, sträckte ut mot henne sina armar, men det gifves lynnen, hvilka af instinkt äro nog rättsinniga, for att komma i lastens grannskap, utan att orenas af dess andedrägt. Imellertid blef nöden allt större och större Den hunger hon kände om dagen, lät i dubbelt målt erfara sig, när aftonen kom, och till sömnlösheten under natten sällade sig smärtan af hvarje ny dag den arma varelsen tillbragt utan föda .... Du lemnar ett bord som dignar under mängden af rätter, der champagne och cypervin strömmat i floder, Fredrik, och fast du icke alltid varit så rik, som du nu är, kan du likväl omöjligt göra dig en föreställning om den nöd jag talar; du kanske till och med finner det besynnerligt att jag midt ibland det lysande öfverslöd, som omger oss, under de första ögonblicken efter vår förening, vi äro lemnade åt oss sjelfva, håller en dylik tafla för dina ögon, men hör mig till slut. Den unga flickan såg ingen annan räddning ur den förskräckliga nöd, som tryckte henne, än att medeisttiggande anropa medmenniskors barmheriighel; hon höljde sig i ett gammalt dok, det enda plagg hennes olyckliga moder efterlemnat, hon ställde sig krokig: for att synas gammal, och nedgick på gatan, der hon sträckte ut handen mot de förbigående. Ack denua hand hade ännu ej förlorat sitt hvita och fylliga utsende och det var kanske älventyrligt att visa den. Flickan