Helsingborgs-Posten – 21 juni 1866, sida 2

lite, för att se om ni eller signor Erik kom tillbaka. Carl sprang upp till ateheren; öppnade dörren och inträdde. Han studsade tillbaka af förvåning — han kunde knappast tro sina egna özon, då de föllo på Ernsi och Kathrin. sOch hvar är Mari, fru Walklerthorn, frågade han med någon tvekan. sedan de första hjertliga helsningarne voro öfver. Hon är väl icke sjuk, hoppas jag ?4 Nu var det Ernsts tur att se på Carl med löorvaning. Kathrin smålog. Detta är ju fru Walderthorn, sade han i det han lade sin hand på Kathrins arm. zIluru! sade Carl, och drog en lång suck: derpå satte han sig ned, slaktade sig med sin bredskuggiga hatt, samt brast slutligen ut i ett klingande skratt, under det tårarne på samma sång ranno ur ögonen. Hvad för något sade han, sedan han lugnat sig, och vi som trodde att det var Fröken Mari ni skuile gifta er med. -Huru ? sade Ernst. Hvem trodde det? Erik?Ja, och jag också, sade Carl. ÅJag kan visst icke säga, huru eller hvar, han och jag kommit lill den öfvertygelsen, alt det var hennes och er förlofning i julas, Men sakra på det voro vi. Detta var orsaken till hans flykt från Rabenstein. Urnst stod såsom slagen af äskan. Carl berältade honom allt hvad han viste om saken, börjande med mötet i Sixtinerkapellet, ända till timman, då han åter träffade honom i Rom. Den stackars, stackars Erik! utropade Erust.