Helsingborgs-Posten – 21 juni 1866, sida 2

natien, då de förgäfves sökte efter Erik, samt under de ängsliga veckor, som förflöto, innan hon fick veta att han frisk och sund anländt till Rom, tycktes hon knappast lefva. Hennes största tröst tycktes vara, att få vaka vid hans moders sjukbädd, under den långa tid hon sväfvat mellan lif och död. Afvenså var det för henne en stor fröjd att draga sig tillbaka till bönrummet, hvarest taflan, som Erik tagit med sig hem lill sin moder, hängde, taflan på hvilken hon såg sig sjelf, så kärleksfullt och så väl ihågkommen. Då nu vecka och månader förflöto utan att han återvände, men endast skref och sade att han var lycklig och snart ville komma hem till dem, så förbleknade så småningom de förhoppningar, som taflan ingifvit henne och hon blef mycket sjuk. Då gruppen, framställande Schwartz stridande med vargen, anlände, gaf Kathrin, till hvilken den var sänd, den åt Mari, som ännu var qvar på Kronenthal, tillika med Eriks moder, Ernst och hans hustru. Den bars in i hennes rum. stundom blef hon stående framför den timvis och betraktade den, utan att bry sig om dem som talade till henne. Slutligen då sommaren nalkades, beslöt Ernst att resa till Rom och besöka Erik, då han ej ville svara på hans bref och förfrågningar om orsaken till hans flykt. Först tänkte han resa ensam, men sedan beslöt han taga Kathrin och Mari med sig; men medan Mari ännu var mycket svag, så blef deras resa uppskjuten den ena veckan efter den andra till hösten nära var inne. De önskade surprenera Erik, derföre uraktlåt Ernst att skrifva till honom.