Helsingborgs-Posten – 19 juni 1866, sida 3

sten åter stod bakom Erik i kyrkan, satt han ännu vid sitt arbete. Solljuset, som strömmade in genom de östra fönstren, genom de skimrande färgerna at karmosin och blätt, strålade omkring hans hufvud i purpurröda bågar. Den gode sadren stod förvånad stilla. Han sag det Heliga Barnet i all dess skönhet. Ansigtet var helt och hållet färdigt. Ur de lugna blå ögonen tycktes en flod af ljus strömma ut öfver de förvånade lärarne, som med uppmärksamhet lyssnade till orden, som ntgingo srån den halföppna munnen. De skinande guldgula lockarne ringlade sig ned öfver hans skuldror; den skära hvita högtidsskruden, i hvilken Han Åkommii upp till Jerusalem-slöt i vågor ned emot golfvet, utan att dölja de sandalbeklädda fötterna. Han tycktes just stå i begrepp att stiga ned på irappan, omkring och på hvilken tärarne voro grupperade. Den venstra foten höll han lyftad ett trappsteg högre än den högra likasom han tänkt gå framåt, kanske fram till sjelfva altaret. Venstra armen var upphöjd, med handen pekande mot himlen; den högra hängde ned vid s.dan, omfattande en pergamentrulle. Presten stod stum af beundran. Erik höll nu på med vecken i den ljusa linne roben. Han märkte icke att nägon fanns i kyrkan, lika litet som han varseblifvit den gamle mannes närvaro qvällen förut. Den ena timman förslöt efter den andra och alltjemt satt han qvar vid sitt arbete, likasom han ogerna velat skilja sig derifrån, ty för den goda prestens ögon tycktes det vara färdigt; han ville ändock ej tala till honom och äfven om han