ligt sitt löfte, kom för att tända de långa vaxljusen, som skulle lysa honom vid hans naliligarbete, blef han förvånad öfver de framsteg har gjort. Helt tyst steg den gamle mannen upp på stallningen, tände de tjocka vaxljusen i de långa massiva guldljusstakarne, som stodo på hvar sin sida om taflan, nedsteg derefter, alltjemt tigande, gick på tåspetsarne öfver stengoltvet och satte något bröd och vin i den vrä, som Erik förut begärt. Derpå ställde han sig och betraktade honom. Rasct gjorde han utkastet och lika raskt färgläggnigen. Den milda nattlusten strömmade in gerom det öppna fönstret; den breda fulla månar öste ned en flod af silfver genom de mångfargade rutorna och beströdde stengolfvet med alla regnbågens färgor. Allting var så tyst, så stilla, att till och med surrande hördes, under det de dansade under träden, som beskuggade de sofvande döde på kyrkogården; och en fullbröstad fogel sjöng hela natten i den närbelägna skogen. Midnattstimman slog. I den djupa tystnaden dallrade genom kyrkan de dotva slagen på klockan, högt upp i staden, så som om de varit utdelade af någon mäktig och osynlig jätte. Den gamle presten gick ut; Erik hade icke märkt honom ; han var med kropp och själ införlifrid med sitt arbete. Vid skenet af de långa vaxljusen fick så småningom hans uppenbarelse form under hans raska och skickliga fingrar. Månan bleknade, de klara stjernorna försvunno för den uppgående solens strålar, hela naturen fick lif, och då den gamle gode pre