Helsingborgs-Posten – 19 juni 1866, sida 2

friheten; lösa dem som äro bundne, samt förklara, att Herrans dag är närar. Ja; -lösd dem, som äro bundna. Rösten sjöng dessa vers med mycket estertryck Lösa dem som äro bundna ; lösa de mörka kedjor hrarmed passionens fångar äro bundna, De gudomliga orden böljade genom kyrkan; Erik kånde genklangen i sin själ. Melodien förändrades; en hel chör af röster stämde upp, till svar å detta gudomliga ord: Huru sköna på bergen, äro icke dens fötter, som förkunnar evangelium, fridens glada budskap; som säger till Zion, Din Gud skall regera! Brist ut i glädje, sjung! o, du stolta Jerusalem! Vet, att i dag har Han talat. Se det är Han! En gudomlig uppenbarelse framträdde för hans själs blickar; han såg det härliga Barnet stående i den tomma platsen; Frälsaren från ondo. Då musiken tystnade, sade han till presten. Min fader, jag är målare; jag vill sluta taf lan. Hvar äro färgerna och penslarna, som tillhöra den stackars artisten som ligger sjuk? De kunna hemtas, min son, sade den gode gamle presten, darrande af glädje. Jag vill börja genast. Jag kan ej sosva, förrän den är färdig. Kan jag få ett ljus — ett, som brinner hela natten? Färgerna hemtades; han utvalde dem han behöfde, vid den nästan nedgående solens strålar. Förberedelser till en varaktig och stark belysning gjordes; den gode fadren lofvade komma och sjelf tillse det förr. Innan skymningen var utkastet till sjelfva figuren gjordt af en snabb och mästerlig hand. Då den gode presten, en