Helsingborgs-Posten – 16 juni 1866, sida 3

Ernst skulle blifva dermed. Schwartz sick åter sitta för honom och sof vid sin husbondes fötter, mellan hvarje sittning. Taflan framställde just samma jagt, då Ernst räddade Eriks lif, och Schwartz kämpade med den ene vargen under det Ernst, som stod öfver den kullstjelpte Erik, höll en annan varg på afständ. Erik smålog vid tanken på det ögonblick, då han skulle packa upp taflan för Ernsts och hans hustrus ögon. Han tänkte på, huru han skulle kalla henne, syster! Nu var han ju stark och kunde uthärda det. Carl hade varit borta i nära tio dagar; han skulle nu snart vara hemma; Erik beslöt att gå ner till kajen och höra efter, om marmorn hade anländt, hvaraf de två vännerna skulle hugga gruppen. Han hade arbetat flitigt och behöfde hemta lite frisk luft. Sålunda kallade han på Schwartz som låg under bordet och sof, samt gick utned mot kajen, utan alt ens stänga dörren, efter att ha förut tillsagt den unga qvinnan, som höll rummen i ordning åt honom och ijenstgjorde som portvakterska, att han snart skulle komma tillbaka. I det han vred in på en annan gata mötte han plötsligt två damer. Den ene af dem var Mari! Han såg på henne ett ögonblick, greps af en hastig rysning, en våldsam förvirring. Det svartnade för hans ögon, Han vände sig, innan han blef igenkänd. Han flög öfver den brännande stenläggningen och stadnade ej, förrän han var ute på landet, långt utom forstäderna. Han kunde ej hvila förrän han milvis lemnat staden bakom sig. Derpå satte han sig ned och förs önk i tankar. Var detta den styrka han så mycket skrutit öfver.