Kapitlet VI. Hösten nalkades och Carl förklarade att han ville slå sig lite lös och ledig. Han hade arbelat så strangt. Kom med mig, Erik! låt oss göra en liten tur. Hvad säger du om Venedig? Det är nu fyra år sedan, vi voro der-. Jag kan ej följa med dig Carl, jag måste sluta min tafla, vargjagten, före jul. Det skall bli min bröllopspresent till Ernst, som du vet, och jag vill gerna taga den med mig. Kom ihåg all vi dessutom ha en hel mängd andra arbeten i verk. Jag får nog af att göra, om jag skall inna med allt. -Di håller saledes ännu fast vid ditt beslut att ej resa till Kronenthal förr än till julen?-Jar tror ej jag reser förr, sade Erik, med elt svigt småleende. Jag tror visst, att jag nu är botad, men det är bäst, att ej pröfva min styrka för tidigt. Du reser väl med, Carl? Ja, i betraktande af att jag i fjol blef lurad på min visit, tror jag att jag vill det; jag skall försök a alt då ha ögonen bättre öppna på dig. Tank, du skulle ju kunna ha dödt på det der värdsmuset i Bajern, utan att någon vetat det ringaste grand derom-. -Jag är mycket glad att jag ej gjorde det, Carl. Jag skulle då ej fått lära mig, hvad det är alt besegra en frestelse — att trampa elaka tankar under fötterna-. Carl afreste dock ej till Venedig, utan på en fjorton dagars tur till någon af Medelhafsöarne, sällskap med några af sina vänner. i Erik återvände till sin tafla och arbetade med fördubblad lust, vid tankan på huru belåten