Helsingborgs-Posten – 14 juni 1866, sida 3

hviri han låg, men föll tillbaka mot hufvudkadder. Efter hand började minnet alerkonuna. Fotsor feberyrans förskräckliga mara ännu all pliga honom eller var det verklighet? Sannigen i sin helhet framstod snart för havs tankir, men han svalfvade ej längre ut i sebersantuer. då allt stod klart för han blickar: han vir dertill försvag. Han ville skrifva till Ernst och säga honom huru ofrivilligt hans fel var och huru djupt han ångrade det. Och Mari, hon som så länge varit hans rena heliga ideal — en bild jemförlig med de mest himmelska uppenbarelser — hon, en värdelös, fåtäng, bjertlös qvinna, som ej brydde sig om hvem som led, biott hon vann beundran. Hvarfore lemnade han ej henne åt vargarne den der nalten? Det hade varit bällre om Ernst begråtit sin brud, än alt blifva bedragen af henne. Ilvarföre omkom han ej under den stormiga natten? Bättre att urnst begrätit honom än att blifva bedragen af en bror, som hade honom alt tacka för så mycket Derpå for den tanken som en blixt genom hans hufvud, hon var kanske ändå oskyldig? Ja hon var oskyldig och ren som en engel. Hon visste att han var Ernsts broder, det var som syster hon besvarat hans kärleksfulla blickar, som syster hon tillåtit hans åppar tryckas mot sin panna, sitt hufvud hvila mot hans hjerta. Och dessutom, hade han ej räddat henne från döden? kunde det ej varit blott af tacksamhet, som kon visat honom så mycken iillgifvenhet til! dch med större än den som kunde kommit en Sroder till hennes trolofvade tull del? Ack, fan ensam var den brotislige, han ensam borde