Helsingborgs-Posten – 14 juni 1866, sida 3

som foljt nonom under hela hans kringirrande. Utan ai veta del hade ikrik södt honom, smekt och klappat honom, omedvetet hade han portrållerat honom och en dax sålt porträttet, för att hunna betala sitt nattiogis. Hennes hund, Maris hun!. Ilvarsöre hade han fästat sig vid honom? UIIvarföre följt honom? Straxi tänkte han java honom bort ur sin åsyn, men Sehwartz sleg upp och lade sina stora tassar på Eriks kuan och sag honom i ögonen, detta gjorde att Erik betraktade honom noggrannare. Det var ju hans egen hund, den hund han sjelf dresserat, den hund han begarnat på sin första jagt, sista gangen han var på hronenthal. Ernsthade skänkt honom till Mari, men hunden föredrog sin gamle husbonde. Huru kunde det varit möjligt att han ej förr igenkannt honom? Min stackars hund, du är trognare än jag. Jag är ej värdig att ha dig till vän, men bit qvar hos mig, Schwartz-, Han fann flera bref, som väntade på honom. Två eller tre buro Stettins poststämpel. Dessa kastade han i en lada, stängde den kastade nyck len ut genom sönstret. AIngenting skall förmå mig att läsa delta bref sade han; -hvem vel om jag vore i stånd att motstå deras enträgna böner att itervända? Erik vandrade emellertid dag och natt utunder den nyfödda varens första dagar, alltjemt följd af den trogne Sehwarlz och när han någongang satte sig ned vid foten af nåzonvördnadsfalf gammal ruin eller pånägon grön mossbånk, betäckt af purpursargade violer, kröp hunden alltid ned vid sjdan af honom och blickade upp i hans ansigte.