Helsingborgs-Posten – 14 juni 1866, sida 3

straslas. Malte Ernst och Ålari blifva lyckliga. Med dessa tankar fortsor han att vandra fsramät. — icke länzre brådskande utan likgiltig och sörtvillad — han visste knappast hvart han gick. llan hade nägot dunkell minne om att ha salt en ring. som han hade på sitt finger samt om modelleringen af en hund, en varghund hvilken safla han salt för helt obetydligt penningar, ty hans behof voro få. Slutligen en dag befann han sig i Rom vandrande uppåt den gata, der han hade sin boning, i ett för detta palats. Vid inträdet deri stod en ung vacker qvinna nigande framför nonom och ledsagade honom upp för den breda sorstugutrappan. IIon öppnade en dörr, och inträdde. Det var hans eget rum. Der stod den ofullbordade taflan, som han lemnat, för alt lyda Ernsts kallelse till Kronenthal der hans lycka blifvit förvandlad i sorg. Han nedsjonk på en stol och dolde sitt ansigte i händerna. År signor trött frågade den unga vackra qvinnan, på sitt milda ljufva språk. Får jag ej skaffa litet vin? Vill ni ingenting förtära? Erik såg upp och gjorde tecken med handen alt han ingenting önskade. År denne vackre hunden Signors? frågade hon derester, i det hon pekade på en stor vargkund, som lig siamtande vid sidan af hans stol. Stackars hund, han är trött, hans fölter tyckas vara helt såra. Jag skall ge ho.om lite vatten-. Den unga qvinnan gick ul. Erik lUutade sig ned, för alt betrakta hunden det var Schwartz som låg der, Schwartz, som följt hans spår ända från den olyckliga natten,