Helsingborgs-Posten – 12 juni 1866, sida 2

ra fullt förvissad. att han sof lugnt under Geldensterns gästvänliga tak. Gud gifve det vore som du säger, min sonsvarade frun, till hvilken dessa ord voro riktade. Frun till Kronenthal. såsom hon alltid kallades, tyckles nyss ha passerat lifvels middag. Hon var omkring fyrtiofem år och bar sina år väl, ehuru spår af djup sorg voro synliga på hennes ännu vackra ansigte. Likheten mellan henne och hennes barn var särdeles i ögonen fallande, och det kunde ej blifva tvifvel underkastadt, hvariirån Erik hade sin breda panna och sina stora kloka ögon. Hon var lång och smärt, och då hon, sedav hon stigit upp från sin stol och närmat sig sin äldsta son, lade sin hand på hans arm och såg honom i ansigtet, studsade han nästan tillbaka för henne och för sina egna tankar — så lik var hon i detta ögonblick Erik Moder! Jag vill låta sadla min häst och rida till Stettin. Det är långt ännu, innan det blir mörkt-. Men innan denna hans afsigt hann verkställas hördes bjellror på gården och Ernst, som skyndade ned, låg snart i Eriks armar. Derpå följde hjertliga valkomsthelsningar. hvilkas varme ännu mera förhöjdes genom den ovisshet, hvaruti Ernst sväfvat. Erik presenterade Carl. som hjertligt välkomnades. Deresster gingo de upp på öfra våningen till modren. som stod darrande i dörren öotverväldigad af glädje öfver att höra sin sons röst. Erik sprang fram och sedan han slutat honne äsgine armar bar han henne till soffan