Helsingborg. Den insända artikoln i skolfrågan sliter Sälunda: Af skäl, som jag alärtz kuanat färstå. har man vant sig förakta den erfarenhet man eger om sitt eget modersmåls in omtande. så snart fråga blir om likarlad metods användande vid undervisningen i främmande språk. Oaktadi att mar allmänt orkocnor. all tekniska svårigheter vtlersl sållan af yngl:engen och aldrig af mannen kunna öfvervinnas: alt örat i barnaaldern är känsligast och emattagligast: att barnet med förunderlig säkerhet och lätthet kan esiersäga sådane ord, som mannen med burn mycken ölning och möda som helst aldrig förmår riktigt framsäga. samt all slutligen en rik erfarenhet åädagalägger, att barnet med ojemförligt mycket större lätthet än ynglingen och mannen kan lära par coeur oaktadt alli detta, nedlågga allljemt männen af facket obarmhertigt o. sans phrases, sill veto emot ofvanangisna metod. UInru många xempel har man oj derpå, att den som undere barnaåren ständigt hört sitt modersmål oriktigt och slarfvigt talas, trots alla bemödanden och med förutsatt än så stora grammatikaliska kunskaper, aldrig eller åtminstone ytterst sällan lar sic honcist och prydligt uttrycka sig, vare sig i tal eller. skrift, då deremot den, som i silt barnahem haft förmånen dagligen höra ett vårdadt språk talas, sjell med lätthet muntligen och skriftligen behandlar detsamma. Med eller utan skäl ha flickpensionerna ständigt varit utsatta för smalek; ylligheten af den derstädes lemnade undervisningen har blifvit ett ordspråk viler — kansbe kellre en jar2 on hos hvilken som helst, som med verkligt eller imaginart kunskapsforräd genomgått en högre lärdomsshola. Trots de förnäma axelrychningarne och det medlidsamma småleendet. som huldt leker på studentens läppar, hvar gång man va— gar nämna ordena metod och flickpension lil-— sammans, är det likvisst (ledsamt nog för honom!) obestridligen faktiskt, att största delen af från ålskilliga pensioner utgångna elever kunna utan svårighet göra sig förstådda på tyska och franska, ja att äfven sådana finnas, som ej blott coulamment utan t. o. m. val tala och skrifva dessa båda spräkena. då vår student eller, hvarför inte, silososie dektorn, för att icke genom sin okunnighet hompromettera sig, är dömd att spela den stummes föga afundsvärda rol i ett sällskap, der af en eller annan anledning i konversationen begagnas nägot af nämde verldsspräk. Lite hvar har måhända någon gång varit uti en dylik (hvarsöre icke erkänna det?) något -genant situation; inom sig gör man vidare det medgifvande, att det icke precist skadar att kunna tala språkena, men, om någo då djerfves framträda med den upplysningen, att det rättaste sättet att lära tala ett språk är alt i viss mån begagna pensionernas metod, då vaknar den gamla fördomen: harmen mot den oskyldige sorkunnaren af den kätterska läran låter endast tillbakahälla sig af medlidsamhet öfver hans okunnighet: man nedläter sig måhända att lärdt slå fram någonting om tbrist på grundlighet, på studier i språkets litteraturk. o. s. v. och — slutet på allt är att tviflet viker, molnen, som för ett ögonblick fördystrat himlen, försvinna, solen lyser åter deri och man är om möjligt ännu orubbligare än förut i sin saliggörande tro. Vare det långt ifrån, att jag härmed vill hafva sagt all grammatikan bör ringaktas: den ena ytterligheten är fullt ut lika sorkastiig som den andra; men gif hvar och en sitt: Tala under lektionstimmarne ständigt det språk, hvari undervisningen lemnas, snart nog gör barnets språkinstinkt sig gällande, med hvar lektion bli omedvetet dess uttryck riktigare, konstruktioner båltre: nu är grammalikens verhningstid inne, nu tillhör det henne att förklara, hvarföre de rätta uttrychanaAa AnPh Raa 2