—— —————— — —————— — ————— de, under det deras händer mottes i ett vänligt hamdtag. Ja vi hafva nog tillbringat tillsamman mänga stunder, fulla af faror och besvär, min bäste herr Wirkman och som ni vet bildar det alltid vänner. Adla herrar, anmärkte värden, de nådiga danerna bådo mig säga er, alt de få se er efter altonmåltiden; der är kaffe serveradt i deras rum, om ni vill göra dem den äran. Carl och Erik skyndade sig att sluta sin måltid och följde derefter den tillkallade uppassaren uer till rummet, der de båda damerna vantade em. Cathrin låg på knä badande Schwartz öra, som blifvit sönderslitet under striden med vargen; Mari knäböjde vid hans sida, med armarne om hundens hals; deras betjent Vilhelm — densamme som blifvit kastad ur slädan — stod framför dem hållande en skål med varmt vatten. Vid de båda unge männens inträde uppstego systrarne; Mari rodnande och med ett, till följd af glädjen, som lyste ur hennes ögon, mer an någonsin älskligtutseende, gick hon hastigt emot Erik med utsträckta händer. Erik fattade dem och tryckte dem i sina, med en eld, hvars orsak låg i den tvåfoldiga naturen af hans känslor för henne — den högre dyrkan han så länge egnat henne, samt den mera menskliga lidelse, som nu, då han fann sin käraste dröm förverkligad, kämpade om herraväldet i hans bröst. Han tryckte derefter Cathrins händer, emouagande deras tacksägelser med någon förlägenhet, hvilken han dock sökte dölja genom all på samma gång presentera sin vän Carl.