Erik satte sig derpå upp i sladan, och drängen, som kastats derur, vid första anfallet af vargarne, red hans äst tillbaka. Carl lutade sig tillbaka helt lugnt och rökte sin cigarr i trots af snön och den rasande stormen, ehuru det ej var fullt så svårt nu, alldenstund de hade vinden på ryggen. Med hjertat klappande af glädje och hvarje nerf skakad af sinnesrörelse, böjde sig Erik framåt hästarne och dref på dem både med röst och händer. De rusade framåt likasom lifvade af hans energi. Då de körde in på Stettins gator, mötte de en hop menniskor, utsänd till deras hjelp. Desse blefvo rätt glade att få vända om, emedan det var nästan omöjligt för folk till fots att komma fram i en sådan storm emot vinden. Kap. 3.