Framåt gick det, hans raske häst, lydande sporren rusade åstad under djerfva språng, ehuru det var med mycken svårighet han kunde stå på benen, och verkligen, då en väderil, skarpare än de öfriga, på en gång stötte till, föll det stackars djuret fullkomligt omkvll, ur stånd att motstå den häftiga pätryckningen. Det var lyckligt för både häst och ryttare, att deras väg gick längs skogskanten, alldenstund de långa svarta trädstammarne tjente till rättesnöre för dem i den vilda ödsliga saböcknen, ehuru det ej var något skydd för dem, alldenstund stormen hven öfver den vidlyftiga slätten på venstra sidan. -Carl! Carl! ropade Erik; Han kan aldrig uthärda en dylik storm-, tänkte han; nan har aldrig varit ute för något dylikt! Hvarföre skulle jag lemna honoml Slutligen tyckte han sig se något svart komma långsamt emot sig. Till hans stora gläd e ach tröst, upptäckte han slädan. hvilken han sökte. ,Stadna der, stadna! klingade nu emot honom på hans modersmål och med den djupa tonen af vännens röst. Stilla mina raska pojkar utropade han, då hästarne skyggade vid annalkandet af Erik. Efter de dernå följande igenkänningsutropen sede Erik: Jag visste att du nog skulle bringa slädan i ordning och föra ditt sällskap i säkerhet, men jag fruktade du skulle förlora spåret och sålunda omkomma under denna sasliga natt? Lät oss ej spilla tiden med flera ord, sade Carl, .det vore bättre du komme och satte dig