stammade under tärar. att det var två tjenare med dem, den ene, som körde hade blifvit kastad ur slädan då vargarne först anföll dem, den andre, som var till häst, hade förgäfves försökt att hejda hästarne som ruzade åstad af förskräckelse och hade med ens försvunnit. Hi visste ej, hvad som blifvit af honom. -Här är han!utropade Carl, som sedan han funnit på att sastbinda hästarne. så att de ej kunde springa sin väg, sökt bland spillrorna deromkring. Här ligger en stackare, till häliten krossad under sin häst. Jag tror hästen är död. Ja, strupen är afsliten, utan tvikvel af vargarnes tänder. Det var just det, som de bestarne höllo på med, då de rusade emot mig sade Erik, under det han gick bort, för att hjelpa Carl att vältra undan den döde hästen från sin ryttares öfre kroppsdel, hvaruti han understöddes af varghunden, som än krafsade i snön; än vänligt kröp intill Erik. Sedan de lyckats att få mannen undan den massa, som till hälften qväft honom, funno de honom helfärdig hvad benen beträffade, men så mörbultad, att han knappast kunde stå. Under det de sysselsatte sig med honom, kom en annan karl springande ur skogen. Gud vare lof! utropade han ,äro de unga damerna räddade? Ådle herre, ni har räddat oss alla från döden. Jag blef kastad ut ur slädan ungefär en qvarts mil härifrån — då hästarne först började rusa åstad. Himlen vare lofvad för er ankomst. Jag fruktade att finna min unga herrskarinna död. Allt detta hade emellertid tagit någon tid.