lösgjori s elfva strupen frän hundens tänder och gjorde sedermera ilriga ansträngningar att befria sig från del grepp, hvarmeu den förtvislade hunden ännu fasthöll honom. Det varade temligen länge innan Erik kunde gifva honom någon hjelp, så nära voro de båda kämparne hvarandra. Slutligen, i det han passade på tillfället, gjorde han en väl riktad stöt. Vargen rullade öfver ända, färgande snön med sitt lifsblod, som strömmade ur såren. Hunden reste sig långsamt, skakade på sig och rusade derpå till slädan vänligt smygande sig intill sin unga herskarinna. Under tiden fortsor Carl att med all krast fsthålla de bängstyriga hästarne. Det behöfles hela styrkan af hans seniga arm att hindra dem från att galoppera in i skogen; sedan striden med vargarne var förbi, sprang krik omkrin2 slädan och klappade dem, sjelfva ljudet af hans röst lugnade dem genast. Erik flög derpå till sidan af de unga fruntimmernas släda. Varghunden stod med sina tassar hvilande på sin herrskarinnas knän, förgäfves sökande förmä henne att öppna ogonen. Hon hade fallit tillbaka på sin plats i sätet under häftig gråt, samt med ansigtet doldt i sina bänder. Hennes reskamrat som ännu sortfor i sin vanmakt, låg vid sidan af henne, fullkomligt omedvetan om den hjelp, som lemnats dem. Min nådigaste sade Erik med sin milda stämma, ,ni är nu räddad. Vill ni ej säga mig om der finns flera af ert sällskap i behof af vår hjelp?Den unga flickan blickade upp, och sram;