Helsingborgs-Posten – 5 juni 1866, sida 2

Erik Valderthorn. (Foris. sr. n:o 62.) , Kalla det kärlek jag då kände för henne, om du vill Carl. men nu är det med en heligare känsla än någon jordisk passion jug tänker på henne. Hon förekommer mig nu såsom hade hon varit uppeabarelsen af ett helgon eller en engel. Jag ser henne städse framför mig, dessa himmelska blå ögon blickande uppåt med en hänryckt andakt; dessa zuldgula lockar, som ringlande nedföllo öfver hennes axlar! Jag var mycket glad, när hon försvann från Rom. Dessa hennes tre besök i galleriet, der jag tuderade Canova, voro nära att beröfva mig förståndet. Sedermera sökte jag med mina blickar dag efter dag efter henne med ängslan och var nära att öfvergifva allt, för att jaga eftar henne, men min goda ensel segrade. Slutligen ätertog jag herraväldet öfver mig sjelf och itervann vj endast mitt sinnes luga, utan äfven den känsla af en högre lyftning, som är så nödvändig för en konstnär, som vill srambringa något och hvilken jag en gång tycktes hafva helt och hållet förlorat! -Hvar har du gjort af det utkast du gjorde af henne såsom knäböjande i kapellet med den mörka bakgrunden af den långa gången bakom