Helsingborgs-Posten – 5 juni 1866, sida 2

af den omsalla Släådan. Stäcn e upprält i den samma syntes en ung flicka, som tryckte i sina armar en annan, hvilken tycktes hafva dånat. Hennes kapuschona och kappa hadde saollit af och hennes galdgula lockar fladdrade fram under en ljusblå Polsk mössa, kantad med hermelinskinn; hennes stora blå ögon voro riktade mot himlen, likasom deriseän söknnde den hjelp hvarom hon förgäfves med sina vilda skrik anropaze jorden. Erik stod för ett ögonblick stel af fasa, men i nästa sprungo både han och Carl till marken. Håll fast i hästarnes hufvud, Carl! låt dem för Guds skull ej gå ifrån dig vi komma snart att behöfva all deras förmåga alt springa. Fattande sina pistoler och sin jagtknif, sprang Erik rundtomkring till den sida, hvarest striden pågick mellan en varg och en stor och präktig varghund. Denne sednare hade huggit sig fast i sin motståndares strupe på ett sådant sått att vargen förgäsves sökte lösgöra sig derifrån. De rullade om hvarandra på snön, hunden utstötande ilskna fnysningar, under det svaga qväfda skrik framträngde ur vargen. Då Erik nalkades stridsplatsen rusade tvä vargar, som under tiden rasat i inelfvorna af en dödad häst, liggande bakom slädan, fram emot honom. Desse affärdade han snart efter någon svårighet; den ene sköt han genom hjernan så nära till sitt eget ansigte att elden från pistolen svedde hans ögonbryn: den andre fick en stöt af jagtknifven som gen mträngde hans luugor, så att han föll vid sion af sin kamrat, simmando i sitt blod. Sedn Erik blifvit fri från dessa, skyndade han ti den ädle hundens hjelp, hvilket var på hög tid Vargen hade nu