Helsingborgs-Posten – 5 juni 1866, sida 2

Sitt ner Carl, jag ber digt, sade Erik, -du välter slädan! Se på hästarne hur de darra. Jag kan knappast styra dem, de äro så vilda. Det är hundskall, en varghund-, sade han, med lutadt hufvud lyssnande på de skarpa ljuden, under det han fortfor att skynda på ästarne, oupphörligt och duktigt klalschande dem, utan hvilket de helt såkert skulle stadnat. -Det ä vargt ut! utropade han, i det eti gälli ijut nådde deras öron, och vilda skrik hastigt följde på hvarandra, derefter så lange och uthållande rop af fasa och förskräckelse, att blodet stelnade i lyssnarnes öron. Det är tjulet af en häst, som anfalles af vargar, sade Carl, i det han började komma verkliga förhållandet på spåren. Lät mig stiga ur Erik, släpp miz ut, så alt jag kan flyga till deras hjelp. Hvar är min reftla? ,Silt stilla, Carl, jag bönfaller div deroin: den enda möjlighet för oss att i tid komma till deras hjelp, är att förlita oss på våra hästars raskhet, om jag blott kan få dem att gå fram. Haf pistolerna i ordning: de äro laddade. Kan du komma åt min jagiknif? den ligger i lådan som värden satte under sälet). .,Godt, sade Carl, sedan han försakrat sig om vapnen och nu satt med hopbitna tänder, samt ögonen stirrande i den riktning, hvarifrån skriken tycktes komma. -Der äro de utropade han slutligen, -rakt framför oss. O himmel! det är en släda och två qvinnor deri, hästarne ligga på marken en strid fortgår mellan en varg och en stor hund?. Det ljusa månskenet upplyste scenen tydligt för de två unga männens ögon. Erik tvang sina nästan rasande hästar att stadna vid sidan