Helsingborgs-Posten – 2 juni 1866, sida 2

glänste nastan lika klart som elden. Den andre hvilaen blifvit tilltalad med namnet Carl hade en Sachsares utscende, det vackra håret, det klara blå ogat, den runda hakan, och i trots af den fina hyn, den djerfva oförskräckta minen, hvilken utmärker detta manhafti ga folk framför alla andra. -Ah, Erik,sade den sistnämnde, tiden har gått undan så fort alt jag tycker nästan det vär i går jag skildes vid dig i det soliga Rom, litet kunde jag dai tänka att träffa dig hår midt i en Pommersk vinters frost och snö. Ja lika litet kunde jag vänta att finna dig här i afton, min kära Carl. Hvart gäller resan? Jag är på väg till Raberstein, till en god vän, som bor i närheten. Jag gjorde hans bekantskap i Mänchen i vintras, och han solvade mig, om jag ville komma och besöka honom, att bjuda mig på vargjagt. och som jag var ledsen vid Paris och karnavalen. beslöt jag mig för Rabenstein, för ombytes skuld?,Ett ombyte, som jag skulle tro är mycket i din smak, min kära Carl. Du reser samma väg som jag; hvarföre ej följa med mig, en gammal vän, så gerna som besöka denne nye? Jag är på våg till Kronenthal, som du väl kan gissa. Ernst skall snart ha bröllop och jag skail blifva hans marskalk. Kom mel mig. du blir en särdeles välkommen gäst, och vi kunna ochså der få oss lite vargjagt. Min broder har ett utmärkt koppel hundar. Har du tillsagt din vän alt vänta dig?. ,Nej, svarade Carl. Jag förbehöll mig rättigheten att ej bestämma mig i händelse något mera lockande kunde erbjuda sig. Jag skulle