Helsingborgs-Posten – 2 juni 1866, sida 2

heldre vilja resa till Kronenthal med dig, som så ofta bedt mig ledsaga dig dit, men din broder — hvad skall han tycka om en främling, vid ett tillfälle, då inzen utan vänner vanligen plär vara närvarande? ,Ernst skall helsa dig hjertligen välkommen: dessutom är du ej en så fullkomlig främling för honom som du tyckes tro. Jag har ofta i mina bref till honom talt om dig, och vanligtvis frågar han efter min van Carl, den excentriske unge engelsmannen?. ,Jo, det är just vackert gjordt af sig, Erik, sade Carl, ,jog kan väl tro att du utmålat mig på ett fint vis3 ,Jag har sagt honom, Carl sade Erik i det han lade sin hand på sin väns arm, under det de båda stodo nära elden, hvad du är för mig min dyraste, bäste och sannaste vän. Ack Carl! hade ej din uppmuntrande stämma tvingat mig till förnyade ansträngningar, skulle jag mången gång ha fortviflat. Det var du och endast du, som gjorde mig i stånd att kämpa mot de stora svårigheterna, som mötte mig på min konstnärsbana. och nu — Och nu min kära Erik, är du hvad du alltid skulle ha blifvit, med eller utan mig, ej endast arlist till lif och själ, utan en artist som förstår att förverkliga sina ider. Detta har du endast ditt oförskrackta mod, din kraft och ihärdighet, samt ditt under de största svårigheter stora sjelfförtroende att tacka för. Men kom nu, hvad säger du om litet middag? Jag är förskräckligt hungrig. Man får inandas en skarp vind under dessa qvällridter. Ja för all del låt oss få iite att äta, Carl,