Erik Valderthorn. Kapitlet I. Erik! Carl! Dessa med en ton af den största förvåning uttalade namn utropades af två unga män, som, sedan de befriat sig från åtskilliga kappor och pelsar, plötsligi befunno sig midt emot hvarandra i skänkrummet på ett af de förnämsta hotellerna i Stettin. Genom sin brådska att komma fram tll elden, hvilken brann så gladt och lustigt som uppstaplad ved och kolstycken kunna brinna, hade de nära stött omkull hvarandra, och det var just som de vande siz på en gäng om, för att bedja hvarandra om ursakt, som de varseblefvo ett välbekant ansigte. Ljuset föll klart på deras lifliga ansigten och tindrande ögon. der de stodo i midten af rummet med Lögra händerna slutna i ett hjertligt handtag och de venstra ännu liggande qvar på det ställe de faltat hvarandra i axlarne. Begge voro de vackra typer för en tidig manlighet. Den ene, den längste af dem, hade ett ädelt ansigte med Tueutoniska (gammaltyska) drag. Ett rikt brunt hår föll tillbaka från en den vackraste mest intelligenta panna, under de mörka ögonbrynen framblickade stora ögon af djup violett, hvilka, hvad också deras uttryck såsom lugna än måtte vara, nu tindrade och