liopie jag en dag — oci reste bort i chäs. Samma dag om vallen säg jag paradiset Med ess blommors dolt och med dess hjörhars Sus. Och min bostad tog jag uppå gamla visel I selt fromt och muntert hbomministers-hus. llvilken fröjd. och ljufhel, då man vet sig lemnat Tjenstet tvängets otya i en qvalmig stad! Lun dagar minst jag här på landet ämnat Ait få skratta godt och vara fri och glad. Här på bergel står jag att min frihet fira. Salan står i öster strålande och klar. Hen min Gud! der syns ju än Katrinas spira ifrån gamla Stockholm, som jag qvillat har: Sköna kyrktorn! Låt mig i fred och ro få vara, Hvarför spejar du så himmelsvidt omkring? Din nysikennet gör mig förtretad bara. Jag har permisson, och vill dig ingenting. Gerna! det var rätt, försvinn i morgondimman. Jag mig håller till naturens katedral. Hil jag kommit just i rälta sängartimman, Sängarskaran jublar eenom skog och dal. Här naturen mig med glädje öfverhopar, Jag blott frågar, om man bättre tafva vill: Se, der ner i dalen presten står och ropar: Frukost, frukost, frukost! jag dig super till. Bordel dnkadt står i lindens svala skugga, Silfverbäcken Sorlar muntert genom daln Prestmors läckerheter vi uti oss hugga, Medan hembrygdt öl hon fyller i pahaln. Och på kopet kommer ett tat ostron bräckta