han har tagit min hustru. Jag tycker mera om min lott. klerbbs helsade och gick sin väg med Gabriel. NMin vän, sade han, då de nedstego från trappan, svär sar har varit sträng. Jag väntade mig det. Nu är det din tur att trösta miaz. . Sålunda. äro vi lika i otur i kärlek. I sjelfva verket är jag rätt belåten, om ocksa endast för att kunna gifva dig ett föredöme i hjeltemodig resignation. — Ah! du älskade icke denna qvinna! sade Cabriel med en tonvigt, som förrådde en ännu lesvande smärta. . Gahbriel! sade Klerbbs med tonen af en uppretad Mentor, detta var en suck, som jag icke tycker om. Intet återfall! Förstår da!. Jag ämnar försöka på dig ett sisia medel, som jag hoppas blir suveränt och hvaraf älven jag skall taga min beskärda del. — Hvad då för ett medel? frågade Gabriel blygt. — Det står der på plakatet med stora bokstäfver i börnet af rue Suffren. Läs . . . Under låstning på larres den rackre tremuslaren Alcide . . . Han seglar i afton den vackre tremastaren. O, lycka! I afton skola vi vara på stora vägen till Paris! — Låtom oss betala vår passage! sade Gabriel med en ton af våldsam ansträngning. Brave! utbrast Edvard, Rubicon är pssserad . Fem månader. efter Alcides afresa läste man i Journal för lärdas krönika: Den Ange och lärde resanden Gabriel de