Helsingborgs-Posten – 29 maj 1866, sida 3

Tvåtisen mil från sitt hem, sade Klerbhs, är man tvungen att hafva mod och vara man vid alla tillfällen. — Ni skall bllfva nöjd med mig, Edvard, sade Gabriel i det han steg upp: milt hufvud är litet svagt, men nattlusten skall vederqvicka mig. En klippa har fallit på mitt hufvud; då jag icke dog på stållet, skall jag lefva. Skönt! Vid sådana sjukdomsfall är att genast resa det bästa hotemedlet. — Låtom oss begisva oss åstad sade Gabriel. De båda vännerne hunno snart tfll den stora alleen och på kort afstånd från sista trädet funno de båda tjerarne. klerbbs besallte dem att återvända till farmen till fots och bemäktigande sig deras hastar flögo de åstad i galopp på vägen till Madras. Sedan första ifvern i deras ridt hunnit sätta sig något, berättade klerbbs, efter några lindrande inledningar, ord för ord för Gabriel det samtal han hört nnder salsfönstret. Denna berättelse gaf icke Gabriel anledning till något yttrande; denna tystnad oroade Klerbbs. Då de anlände till Madras, lemnade Klerbbs Gabriel på hotellet och skyndade att upptaga två piatser om bord på ett fartyg, som samma dag skulle afgå lill Pondichery. — Min kära Gabriel, sade han då han äterkom, kärlekssjukan är såsom bröstsjukan, för att bota den måste man byta om luft. — Jag stannar qvar, sade Gabriel. — Stannar du qvar i Madras?