AG II0..0öCeecccH ttlltti — ————— — ——————— min vän! låtom oss spänna äfven våra hästar sör. — Blott att spilla tiden med. Änspannet är tillräckligt. Snart äro vi ur ödemarken och ute på släta saltet. Detta är den törnestig, som leder till paradiset! Gabriel teg och förblef långe tyst, fördjupad i den tankegång, som hans väns ord fört homm på. Pet var nu vid den timma, då Evas sällskap bukade draga sig tillbaka till de öfre tummen: atnarne voro mycket korta. Indierna tyckte nera om att njuta af timmarne vid morgongrynngen timmar af välluktande friskhet och behaglig stillhet. De båda vännerna varseblefvo tecken till oro och ängslan bland tjenarne. De som gingo först pekade för de andre på horizonten, der det skogbevuxna berget höjde sig, vid hvars fot Evas boning låg. Ända till detta ögonblick hade denna del af horizoaten varit inhöljd i natlens mörker och denna mörka bakgrund, som så skarpt stack af mot taflans öfriga ljusa partier, tjenade till och med till igenkänningstecken och vägvisare för den lilla karavanen. På en gång kastade denna stora aflägsna massa, bildad al skogen och berget, omkring sig lifliga eldstrålar, likasom den blifvit antänd af stjernornas eld. ,Detta ser förskräckligt ut! sade Gabriel med upprörd stämma. — Det är någon herdes eld; det är af ingen betydenhet.