Helsingborgs-Posten – 26 maj 1866, sida 3

nu trehundra nätter som jag lurat på skurk! Eva tycktes uttömma hela sin själ i ett gladjeskrik och den segrande indiern bortförde henne, genom förskräckelsen konvulsivisk, med de sköna armarne sträckta mot himlen och med ett uttryck i sina vackra ögoa, som ingen mensklig kris någonsin nedlast i en qvinnas blick. Endast en minut var tillräcklig för denna scen. Denne indier, som tycktes hafva kommet nr jordens inelfvor, var Evas man, naboben Mounoussamy. Tänk er all den förvåning, alla de fasans nyenser som skiftade på Såauls ansigte framför Pythonessan eller Brutus framför Philippis spöke och ni skall knappast ändå få en idee om Gabriels förvirrade utseende, då han igenkände den återuppståndne indiern; utan tvilvel skall den första menniska, som på vägen till Josaprat skulle möta antikrist, antaga detta utseende af den djupaste sorg .... Klerbbs glömde sig sjelf, för att endast tänka på sin vän: han bar nonom i sina armar och släpade honom med sig döende långt bort från stället, der denna sorgliga scen tilldragit sig. dig, Eva och hennes man hade försvunnit. Elden hade avancerat så längt ned för berget all taket till boningshuset snart skulle antändas. (Forts )