Helsingborgs-Posten – 24 maj 1866, sida 2

som surrade i sauggan al buskarna och prisade nattens glans, djupt föraktande både tigrar och menniskor. Skotten och dess ecko afbröt under nägra sekunder festmåltiden och raseriet hos djuren. Deras kamraters på gräsmattan utsträckte likstela kropparegjorde intet intryck på dem. På de derefter brakande skotten svarade de endast genom ett gemensamt anfall, efter en stunds tvekan, likasom om de hållit rådslag, De störtade sir öfver denne oförskämde fiende, som, på deras eget område, vågade komma och göra dem deras härliga byte stridigt. Oakladt på alla sidor tillbakastötte af jernspetsarne, ännu starkare än deras tänder och kior, störtade de dock gång på gång fram, med af fradga skummande gap och under de hemskaste vrålande ochjut, liknande de merggenomträngande tonerna af en Jätteorgel. De erhållna blessyrerna retade dem ännu mera mot denne orubblige jernfiende; ibland tyckte sig den unge jägaren sitta i en kiosk, tapetserad med tigerhufvud, hufvud uppsvällda af ilska, ofantliga, blodiga och belysta af två karbunklar, kastande omkring sig hela väYzor af gnistor, likasom det glödgade jernet under släggan; isynnerhet blef det honom en gång ett fasans ögonblick. då han kände den hårbevuxna ändan af en tigersvans, som krökt sig in emellan spjelarne, bestryka sitt ansigte; ty då tycktes det honom att en bresch blifvil gjord på fästningen och att både jägare och allt skulle krossas under ödemarkens odjurs käkar. Vid denna afdelning af det oerhörda dramet, återtog Gabriel, lik den oförskräckte fast ovane sjömannen, som darrar vid första kanonsalvan,