Helsingborgs-Posten – 24 maj 1866, sida 2

midt i ödemarken, denne förnnderlige siende sä sråmmande för deras erfarenhet, deras samiljtraditioner, deras instinkt. De hungrigaste öfvergåtvo snart lösningen af donna g gåta och sbrungo tili oxarne, tvistande och lösslitande med sina klor hvar och en sin andel af detta saftiga kött, som de i raseriets och vällustens hänryckning kände dö under sina tänder. Gabriel hade missräknat sis på egenskapen af sitt mod. Äfven den oförskräcktaste har stundom sina anfall af rädsla, som han icke kan besegra och som komma honom att darra såsom den fegaste. Natten för med sig dessa ytterliga fasor, som ännu mera förhöjas af en lislig inbillning, till och med då ingen lara finnes. Det förskrackliga tjutet af vilddjuren sönderslet Gabriels bröst och vibrerade i hans inre med orkanens kraft; man skulle kunna trott sig höra en symfoni sammansatt af alla de toner, som bomma en alt rysa och likasom raspa de fina nudnerverna med en stallil. Hela luften tycktes uppfylld af tigerklor och tänder och i yrseln af sin rädsla kämpande jägaren mot dessa skarpa och spetsiga eldpilar, som skötos fram mellan spjelarne. Vid sådana tillsallen är det endast genom energi och en valdsam öfverretning, som man kan återlaga silt mod och sitt förstånd. Gabriel atstötte ett förskräckligt skrik, sådant som då man i drömmen tycker sig qvafvas och anstränger sig alt uppvakna, samt afsköt två skott med sina karbiner. En högtidlig tystnad följde på denna scen. Djuren, hopkru; ma rundtomkring buren, lågo orörliga såsom sphinxerna ilundarna vid templet i Karnok och man hörde ingenting annat ån det entoniga ljudet af insekterna