Helsingborgs-Posten – 24 maj 1866, sida 2

Den unge mannen betraktade den vid horisonten sjunkande solen, som tycktes med en affehterad långsamhet vilja försvinna i den purpurröda molnbädden. Slmligen. liksom den mest efterlängtade bland nätter allud kommer, så slocknade snart den sista ljusglimten vid topparne af parmtråden och Gabriel kände en rysning i sitt hjerta, som afven den starkaste är uaderkastad vid lifvets högtidligaste tillsällen De båda oxarne hade fallit på gräset, dödligt sårade, redan genljöd deras råmande i ensambeten. Då alla de uppstigna stjernorna förkunnade Asiens odjur, att jorden nu tillhörde dem, tillkännagaf snart elt skarpt vrålande, som mångdubblades af eckot i de aflägsna klipporna, all Inkten al friskt blod spridt sig med astonvinden till de vida djurens känsliga och fina näsborror. Festen var storartad, gästerna kommo springande. Två svarta tigrar, som tycktes sallne från himlen såsom två aörolither, slogos om de ännu darrande slankorna af den ene oxen och hastigt upplyfie de sina blodiga gap vid ljudet al det lätta buller, som förorsakades af jägaren, då han riktade sin bössa ut emellan spjelarne. I samma ögonblick störtade andra gula tigrar fram i mörkret, med ögon lysande såsom eldkol och stadnade tvert med uppresta borster tjugo stes från Gabriels bur, likasom hästar med upprest mahn, vil branten af ett bråddjup; med sramåtstrackta darrande tassar, framat bojdt bröst, öronen hängande tätt invid hufvudet, hufvudet stelt då och då skakadt af tuggningar, undersökte de denna kolossala igelkott, så orörlig