Helsingborgs-Posten – 22 maj 1866, sida 2

— Min fru, svarade Gabriel, jag ber er låta mitt förständ få tid att återv ända: mitt hufvud är förvirradt ... Ni rörde mig djupt med : med edra samla minnen och ... de nya Om ni visste. — Nå väl! inföll Eva, Ååtom oss lemna våra minnen . . . låtom oss tala om våra planer . Hvilka äro edra, herr lärd? Hemför ti många zoologiska skatter till Frankrike? är ert herbarium rikt? har vetenskapen vunnit någonting på er resa? — Min fru, jag reser mera för mitt nöjes skull och vetenskapen har ingenting vunnit, genom att skicka mig till Bengalen: tvertom den har förlorat tjugotusen ecus, hvilka jag användt på sökandet efter en skatt, som icke finnes upptagen i någon, hvarken mensklig eller omensklig Zoologi. För att nu lugna milt samvete, reser jag i morgon till Madras och expedierar genom er bankir till min far, som lyckligtvis är mycket rik, en vexel på tjugotusen piaster, som lå tjena till att göra vetenskapen skadeslös. Sedan detia är gjort, bosätter jag mig för alltid i Madras och blifver plantageegare. — Godt, sade Eva, det förslaget gillar jag: det är någonting så sillsynt, att man får behålla sina vänner ; hos oss i Bengalen äro vännerna verkliga flydfsoglar; de stadna en stund under våra träd, sjunga alltid samma visa mot solen, samma längtan till det aflägsna fädernehemmet, och derefter flyga de bort med första tremastare. Har ni sett någon af våra albafrosser? — Nej, men albatrosserna hafva icke sett er, min fru. — Nå! återtog Eva, ni har således fått tillbaka ert goda lynne! Jag har alltid hört talas