Helsingborgs-Posten – 22 maj 1866, sida 2

om sransmänners galanterli, det har nu kommit med er till Madras och jag har ändtligen fatt vöra bekantskap med det. Man påstår alt i Paris tal) männen till qvinnorna endast genom madrigaler, är det sannt? — Madrigalerna äro lögner, min fru. — och qvinnorna äro dermed belåtna? — Ja, 1 afvaktan på sanning. — Således har ni vågat skrifva en madrigal till mig. min herre? — Nej, min fru, det skulle vara mig omöjligt att smickra er. . — Smickrare! Jag tror man vill införa franska seder i Indien! förbjuden vara! — Nej, min fru, tvertom, jag kommer för att införa giftermål. — Aha, äro vi nu vid theorien igen, sade Eva skrattande. — NLisshagar då giftermål er min fru. — Nej ordet behagar mig alltid. — Och efter ordet? — Enkostånd. — Och derefter? — Framtiden. Nu trotsar jag or att komma med något nytt derefter. — Då, min fru är allt slut, vi hafva nu kommit till verldens ända. Framtiden har slutat sitt lopp, evigheten börjar. — Nå väl! sade Eva, jag är tålig, jag; jag. väntar till slutet att gilta mig — Min fru, utropade Gabriel lifligt, med ett försök till småleende, jag begär er till äkta till denna tid; antager ni mig? — Se der min hand, sade Eva gapskrattande, vi äro förlofvade. . — Kom väl ihåg, sade Gabriel, jag tager vå